Malin Josefsson

Igår när jag satt på bussen hem efter ett marathon-fika med min fina Emma undrade jag länge och väl varför det var så jävla ljust ute på kvällen. Till slut insåg jag det, snön! Jag kände mig som en dålig svensk och skällde på mig själv en liten stund, innan jag skuttade hem över snötäckta vidder och kastade mig ner under ett varmt täcke. Jag tror min starka kärlek för snö grundrar sig i mitt starka hat att vara ute och springa omkring. Vilken bättre ursäkt än snö kan man ha, för att ligga hemma under ett täcke och kolla på film? När man väl sedan bestämmer sig för att aktivera ens små ben har man en uppsjö av aktiviteter att välja mellan. Saker som vilken sjuåring som helst älskar. Pulkaåkning, snöänglar och snöbollskrig. Personligen köpte jag igår en pytteliten fyrmannabob igår på jobbet, som man ska bygga banor åt i snön. Who's up for that?!

Förra året var jag vid denna tidpunkt fullt upptagen av att palla apelsiner från våra grannar och inte få fallande avokados i huvudet och , så jag lyckades ju missa den mest episka vintern i svensk historia. Vi väntade så spänt på att få se en liten snöflinga falla när vi var i Washington State, men inget! Det enda vi såg av snö var:

Inte mycket att hänga i granen....

Så sedan oktober har jag hållit andan varje morgon när jag dragit upp persiennerna. Sannerligen skulle väl denna vinter leverera lika mycket? Men NEJ! Här stod vid med en grön jul och snön försvinner lika snabbt som den kommer. Nästa år är det jag som bosätter mig i norra sverige och lever lycklig med mina renar!!!

Just klistrat igen mitt kuvert för att bli världsfadder. 100 kronor i månaden till folk som garanterat behöver dem bättre än mig. Säger jag, sittandes i min onepiece ett stackars barn i Bangladesh med allra största säkerhet suttit och sytt ihop. De 100 kronorna kanske mest är för att lätta mitt eget samvete, tillsammans med den rungande summan på 30 kronor som dras varje månad från min mobilräkning till Läkare Utan Gränser. Det är nästan så att man skäms för sig själv. Jag vet i alla fall att jag kommer sträva efter att göra skillnad med mitt liv. Som jag och min käraste Kristin pratade om, jag vill ha ett jobb som ger mig ett syfte att gå upp på mornarna även när allting annat suger. Åh ibland kan jag knappt vänta tills jag har utbildad mig och får börja jobba. Måste bara ta mig igenom det lilla kruxet att hitta en utbildning och sedan ett jobb. Jag siktar åtminstone på stjärnorna, når jag inte hela vägen fram landar jag istället någonstans bland molnen :)

Förresten, på tal om kuvert. Är det bara jag som tycker att klistret blivit godare? Det smakar liksom sött!

Filmen Enid handlar om ingen mindre än Enid Blyton. Redan när jag såg att Helena Bonham Carter spelade huvudpersonen borde jag ha anat ugglor i mossen. Ovetande fortsatte jag att titta och framför mina ögon sjönk Enid Blyton från mysig sagotant som förgyllt min barndom med Mysterie-böckerna, till en ondsint liten surfitta. En riktigt satmara och jag kan bara önska att den riktiga Enid Blyton inte var så hemsk. Har inte vågat kolla upp det, är för rädd för vad jag kommer att hitta. I filmen hatade Enid Blyton ungefär allt och fastän hon bjöd hem sina läsare på saft och bullar, skickade hon hellre iväg sina egna barn till internatskolor än umgicks med dem. AARGH! Hela min barndom känns som en konspiration!!!

Och för att riktigt, riktigt förstöra all glädje i världen. Den vansinnigt oattraktiva mannen till vänster är ingen mindre än Mr Darcy! MR FUCKING DARCY! NEEEEEJ!! Han var min perfekta man, tills någon vattenkammade och mustachade bort allt hopp för mänskligheten...